Vi letade hus. Vi hade säkert tittat på femtio, alla söder om söder. Radhus i Bagarmossen och Bredäng, småhus i Älvsjö och Tallkrogen och Älvsjö igen. Söndag efter söndag. Aldrig kändes det riktigt bra. Men så klev vi in på Finbagarvägen 34 och var fast direkt. Här ville vi bo! Allt stämde plötsligt. Lagom stort. Välbevarad tidsanda, både på utsidan och insidan. Vackra golv och originaldörrar. Lagom stor täppa med solig altan. Jag tror många av våra grannar som läser det här känner igen sig i beskrivningen, oavsett om man bott här sedan husen byggdes eller är nyinflyttad. Men vad är det som gör att de här husen känns så bra? Varför ser de ut som de gör?
Typiska femtiotalshus
Alla hus är barn av sin tid, alla hus berättar något om den tid då de byggdes. Hur kan man se att radhusen på Finbagarvägen är byggda på femtiotalet, på vilket sätt är de tidstypiska? Fasadfärgen är ett exempel. Det är vanligt med mörka, dova toner på fasaderna vid den här tiden. Ofta är husen spritputsade i mättade jordfärger. Det är färger som inte gör så mycket väsen av sig, som smälter in fint i naturen runt omkring och som inte konkurrerar med trädgårdarnas växter och blommor. Vita, slätputsade fönsteromfattningar på fasadlivet är något nytt och karakteristiskt för femtiotalsarkitekturen. Sådana finns inte på våra fasader, men däremot går vita vertikala band i putsen längs med balkongen och ner till marken. Mycket typiskt.
På femtiotalet planerades bostadsområdena fortfarande med hänsyn tagen till hur naturen på platsen såg ut. Finbagarvägens radhus byggdes i en tallbacke där många av träden sparades. I pamfletten som skulle locka spekulanter till ”Skönstavik vackra radhusområde” finns tallarna med på den lilla fasadskissen, och platsen beskrivs som naturskön med skogig, omväxlande terräng.
Det är just under femtiotalet som radhus börjar byggas i större omfattning i Sverige. De grupperas kring gemensamma grönytor med små, smala privata trädgårdar. Byggandet var ännu hantverksmässigt och relativt småskaligt. Fram till mitten av decenniet var husen helt byggda på plats.
Efterkrigstiden, när våra hus byggdes, var en guldålder i svensk bostadsplanering. Den bostadssociala standarden skulle höjas, bostadsbristen och trångboddheten skulle bort, den goda bostaden skulle förverkligas. Husen byggdes med god kunskap, stora ambitioner och med omsorg om dem som skulle bo där. De är ofta imponerande praktiskt och genomtänkt utformade, ytorna är mycket väl utnyttjade men har samtidigt vackra proportioner och detaljer.
De flesta av radhuslägenheterna på Finbagarvägen har fönster endast åt två håll, ändå upplevs de som ljusa och luftiga. För att släppa in maximalt med solljus i den långsmala huskroppen har dörrarna mellan kök och matrum respektive kapprum och vardagsrum försetts med glas. Fönstren har ännu på femtiotalet profilerade lister som stegvis lder in det hårda dagsljuset i rummet. Fönsterbrädena är av kalksten. Entrén är välkomnande, genast när man kommer in genom ytterdörren ser man in i det ljusa vardagsrummet rakt fram. Kapprummet är placerat till höger eller vänster bakom en vägg, så att man slipper mötas av en massa kläder när man kommer hem. Golven är av hög standard med parkett i alla boningsrum och ursprungligen Ifö-plattor i entré och badrum. Kök och hall slätputsades från början, övriga rum var tapetserade. Den smäckra, svängda trappan till övervåningen är omsorgsfullt utformad och byggd i ek.
Välplanerade kök
Finbagarvägens kök byggdes fyra år efter att den första svenska köksstandarden kom. Men vägen dit hade varit lång. De kök som hade presenterats på Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismen slog igenom, var pyttesmå laboratoriekök med plats för en person att laga enkel mat. Det var sådana kök som trettio- och fyrtiotalens flerbostadshus ofta utrustades med. Dels trodde den tidens bostadsplanerare på en framtid där den moderna, yrkesarbetande kvinnan skulle befrias från tungt hushållsarbete och mest laga halvfabrikat. Dels ville man bygga bort möjligheten att bo i köket – sedan urminnes tider hade köket varit hemmets centrum, det var där man åt, umgicks och kanske till och med sov. Funktionalisterna ville ha ordning och reda, i köket skulle maten lagas, i matrummet skulle den ätas och i sovrummet skulle man sova. Ett av deras viktigaste mål var att få svenskarna att utnyttja sina bostäder bättre, särskilt om man bodde trångt. De här små trettio- och fyrtiotalsköken blev utsatta för mycket hård kritik.
En omfattande forskning växte fram kring boende över huvud taget och 1940-talet blev undersökningarnas årtionde. Särskilt utsatt för granskning var just köket. Hemmens forskningsinstitut utförde extremt noggranna funktions- och utrymmesstudier. De resulterade i den första köksstandarden, som alltså kom 1950. Den innehöll bestämmelser om planeringskrav, mått och utrustning. Köken i våra radhus är helt anpassade efter denna standard, och vilka kvaliteter de har! Vid den här tiden byggdes fortfarande köksstommarna på plats, skåpen i massivt trä anpassades till takhöjden utan dammsamlande mellanrum och med snygga anslutningar till tak och väggar. Köken utrustades med rejält kallskafferi intill ytterväggen, lång rostfri diskbänk med väl tilltagen arbetsyta och placering intill spisen så att hett vatten inte skulle behöva flyttas över golvet.
Ursprunglig diskbänk och skafferidörr. Vägg möter tak i köket.
Arkitekter för hus och trädgård
De nio radhuslängorna på Finbagarvägen är ritade av arkitektkontoret Ancker-Gate-Lindegren, ett av de ledande svenska arkitektkontoren under 40- och 50-talen. Ancker-Gate-Lindegren ritade många bostadsområden, i Sköndal har de även utformat HSB:s område vid Kubbegatan. Men de ligger också bakom Hässelbystrands centrum, Torsbyhöjden på Lidingö och Kvarngärdet i Uppsala.
Sköndalsområdet började planeras efter andra världskriget. Ancker-Gate-Lindegren fick i uppdrag att föreslå hur hela området öster om Perstorpsvägen skulle bebyggas. Den första planen innehöll till övervägande delen radhus, kedjehus och villor. Men planen ändrades och i stället blev det främst flerfamiljshus och villor som byggdes. Dels var det mer kostnadseffektivt, dels var villor mer populära än radhus vid den här tiden. De enda radhus som byggdes var de nio längorna på Finbagarvägen.
För Finbagarvägens trädgårdar och de allmänna grönområdenas utformning svarade trädgårdsarkitekterna Sven A Hermelin och Inger Wedborn. Sven A Hermelin var en portalgestalt inom svensk landskapsarkitektur, kanske den främste under hela 1900-talet. Mellan 1941 och 1968 arbetade han i kompanjonskap med Inger Wedborn, detaljplanerare med växtkännedom som specialitet. För Sven A Hermelin var det viktigt att platsens förutsättningar skulle tas tillvara och bli utgångspunkten för varje projekt. Exempel på andra områden utformade av honom är Marabous skulpturpark i Sundbyberg och gårdarna mellan stjärnhusen i Gröndal.
På varje radhusterrass planterades minst sju blomsterbuskar och fem slingerväxter. På merparten av övriga ytor fick ägaren på egen bekostnad plantera efter eget val. Terrasserna belades med gånggrus, men mot en extra kostnad på 252 kr kunde man få grå betongplattor.
Trädgårdsarkitekternas skiss. Den vackra trappan.
Ingen kan neka till att våra hus är välbyggda, men naturligtvis lever vi annorlunda i dag än vi gjorde för femtio år sedan. De ursprungliga badrummen är inte byggda för en familj på fyra personer som alla duschar varje dag. Trappan är en mardröm för experter på barnsäkerhet. Drömmen om en trendig köksö är minst sagt svår att förverkliga. Och var ska man göra av alla sina prylar när vinden är proppfull och det ynkliga förrådet blivit ombyggt till tvättstuga? Ibland längtar man till något STORT och NYTT. Kvaliteter som att alla kök har morgonsol, sovrummen ligger i sval skugga när man vaknar medan vardagsrummet badar i ljus på eftermiddagen när man kommer hem, är inte alls självklara för den som bor i nyproducerade hus. Inte heller att uteplatsen ligger i ett idealiskt sydvästläge och är inbäddad i grönska med vackra gamla tallar i bakgrunden. Så är det på Finbagarvägen.
LÄS MER HUR VI BEVARAR OMRÅDET I VÅRT VÅRDPROGRAM >